Jag ska berätta om en gång när jag satt och tittade på en utav dom som brukar vara här och äta solrosfrön.
Jag satt vid köksbordet med telefonen vid örat och pratade med en bekant då jag, precis som ni ser här nedanför, såg "korren" sittandes med ett bakben (rättare sagt enbart klorna) hängandes på gallret till "fågelbordet" och det andra benet hängandes i luften, vid någon manöver han skulle göra för att kunna äta det han just fått tag i så fick jag se att han tappade fästet och helt enkelt började sprattla gladeligen för att inte falla till marken, (som han ju naturligtvis gjorde), det sista jag såg var en lurvig svanstipp som försvann i fönstret.
Ni kan ju tänka Er vilken syn, jag la ut en skrattsalva och den jag pratade med fick inte en syl i vädret en liten stund och inte heller förstod hon vad det var som var så himla kul så där ett tu tre.
Ett härligt "korreminne" som jag sent kommer att glömma.
Väldigt kort, men herregud så komiskt det såg ut.
Och inte var han sen att komma upp igen och börja käka, det gick blixtsnabbt, så var han där igen.
En liten solskenshistoria så här på fredagen.
Jag önskar er alla en skön helg!
Kramar från Leni
Här är den nästan helt istäckta ån som rinner från sjön Gäsen ner genom skogen och vidare i byns dalgång ner till sjön Kalven som sedan rinner vidare in i sjön Issen som i sin tur går ner till Vibberbo by.
Vi har en levande bondgård kvar i vår by, vilket känns underbart, att kunna se korna och tjurarna gå på ängarna sommartid och beta, att höra deras tuggande och idisslande i en sommarkvällsskymmning när man går på den ljumma grusvägen som solen har värmt upp under dagen. Att bara kunna stå och ta in sommarkvällens dofter och ljud............mmmmmm, så himla underbart!
Lite solsken fick vi faktiskt, och kvällsolen lyste så länge som den orkade innan den försvann ner bakom grantopparna. Så var den dagen gådd mot sin ända. Bara att se fram mot en ny härlig dag med nya upptäckter och tassande fotspår i snön efter nattens hemliga bestyr i mörkret.
